Nu när det har gått ungefär ett år sedan jag tog studenten börjar jag så smått fundera på vad jag ska göra med mitt liv. Och jag är inte ensam om det, alla verkar undra, vänner, föräldrar, föräldrars bekanta, släktingar mm. När jag berättar att min högsta dröm är att bli filmregissör och blir det inte så vill jag bli journalist eftersom jag älskar att skriva, då blir allas ögon stora och de oooar och ojar sig över hur svåra de brancherna är. Som om jag inte vet det. Varenda dag pågår det en kamp i min hjärna om jag ska våga satsa på min dröm eller inte.
Ibland förbannar jag mig själv för att min högsta dröm inte är att bli lärare, ingenjör eller läkare. Ett jobb med säker anställning och inkomst. Men nästa stund kan jag drömma mig bort i en filmidé som jag vet skulle bli så bra om jag bara fick chansen att genomföra den. Vid de tillfällena vill jag bara skicka iväg ett filmmanus till Lukas Modysson eller varför inte Steven Spielberg, skämt åsido. Sedan är det tillbaka till tvivel. Aldrig att lilla jag skulle kunna genomföra något sådant, det skulle aldrig ske!
Jag söker absolut inte rikedom eller ett liv i rampljuset. Men tanken att en dag kunna få se mitt verk på en stor biosalong, fylld med människor som kommit dit för att se det jag vill visa dem, det är lycka för mig.
Nu är det bara upp till mig hur mycket jag vill det här. För det spelar egentligen ingen roll vad alla andra tror om mina chanser, i slutändan handlar det bara om jag har modet eller inte. Modet att satsa på min dröm.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar