dumma dörr

I förra blogginlägget skrev jag ju om hur skönt det är att bara vara ensam ibland. Jag skulle senare få äta upp mina ord. Efter att jag suttit ett tag på Zahara och hade svarat på alla mail, uppdaterat min blogg, lagt upp alla bilder och spanat på alla intressanta på facebook var det dags att gå hem igen. Väl där får jag inte upp den förbannade dörren till lägenheten. Jag står där ett bra tag och försöker, men förgäves. Plötsligt var det inte lika kul att vara ensam. Jag tvingas till sist ge upp och går ut och sätter mig på den smustiga trottoarkanten för att vänta på att Mathilda och Johanna ska komma tillbaka från sin shoppingrunda. Jag satt och tittade bort mot gatan där jag visste att de skulle komma ifrån. Men då var det precis som att titta på en kastrull med vatten som ska koka upp. Det tog en evighet innan de kom! De undrade lite förvånat vad jag gjorde där nere, jag mumlade något om en omöjlig dörr, gav nyckeln till Mathilda och hon fick dörren med en gång. Ensam bra, tillsammans bäst!