En telefonförsäljares största mardröm

Ja nu har man jobbat som telefonförsäljare i snart 6 månader. Så länge trodde jag aaaaldrig att jag skulle stå ut när jag först kom hit, det vill jag lova! Men med tiden har det gått lättare och lättare och jag tycker faktiskt att det är riktigt roligt att gå till jobbet. Fast det beror nog mer på trevliga kollegor än själva säljsamtalen...

Jag har i alla fall lärt mig känna igen olika sorters människor och hur de ställer sig till telefonförsäljare. Det finns de som skriker NEJ och slänger på luren, de som lyssnar på erbjudandet och sedan artigt men bestämt tackar nej och de som tycker att de är finurliga och säger att de inte använder underkläder och så tror de inte att man hör när de fnissar i bakgrunden. Självklart finns det även trevliga kunder som är jätteglada att man ringer och erbjuder dem att testa på damunderkläder. Dessa människor kan man inte annat än älska. Tyvärr kommer inte sådana samtal särskilt ofta.

Man skulle kunna tro att det som mest kan dra ner ens humör under ett försäljarpass är när personen skriker rätt i örat på en att man är dum i huvudet och man ska dra åt helvete innan den resolut slänger på luren i örat på en. Men icke! inte för mig i alla fall! Man har nämnligen lärt sig att låta dessa samtal rinna av en som vatten av en gås. Man tar liksom ingen skit som Grynet så passande skulle ha uttryckt det. Det värsta är istället de kunder som är med på det hela vägen för att sedan hoppa av i ljudfilen. Då har man ju hunnit tänka, yes ett sälj, och sedan krossas den tanken fortare än kvarnen hinner omvandla kornen till mjöl. Så nu vet ni det alla telefonförsäljningshatare, vill ni irritera oss så ska ni inte vara otrevliga, utan istället hoppa av i ljudfilen.