Så var cirkeln sluten...

Nu ligger jag här i min säng hemma i Göteborg och kan inte riktigt förstå. Att min tid i Barcelona nu är över. Att de människor som jag har träffat i princip varje dag i över ett halvår inte längre finns i min närhet. Att jag inte kommer dela deras liv med mitt på samma sätt längre.

Avskedet igår var bland det jobbigaste jag varit med om. Vi gick till Fellini och jag trodde inte att jag skulle gråta, men när de två sista låtarna som spelades var Sweet Child O' mine och Knocking On Heavens Door brast det för mig. Men även om alla känslorna kom upp till ytan, så hade jag inte kunnat ha en mer perfekt sista kväll och jag kommer aldrig glömma den. 

Idag var det resedag. Allting gick väldigt smidigt, vi var ute i god tid och vi kunde checka in utan problem till och med med viss övervikt. Jag och Mathilda tänkte att vi som alltid råkar ut för en massa saker, det här är bara för bra för att vara sant. Det var det också. Väl på Landvetter dyker inte våra väskor upp på bandet, så det var bara att göra en anmälan och hoppas på det bästa.

Usch, lyssnar på Knocking on Heavens Door nu, måste nog byta låt innan jag börjar lipa. All Barcelonarelaterad musik är bannlyst nu, klarar inte av att tänka på det. Tur då att jag har så mycket att ordna med, det börjar ju bli dags att fixa inför Australien, samt ett energiknippe till mamma som håller mina tankar ifrån Barcelona med sina sociala talanger. 

Dags att sova, och inte försöka tänka på Barcelona. Kommer nog gå (not). Kommer ju sakna er alla så j***a mycket!!!!!